Jag har läst Wendell Berrys utmärkta bok, Den världsomspännande elden, i synnerhet den del som handlar om hur ett gäng amerikaner på 1700-talet byggde en ny väg som ersättning för en gammal, slingrande indianstig. Det har fått mig att fundera över skillnaderna mellan stigar och vägar, mellan att ta sig fram snabbt och att slingra sig fram. Och hur det kan hänga ihop med hur vi tar kontakt med varandra i vår snabba värld. 

Berry skriver mycket vältaligt om stigar. Och han är mycket svidande om vägar...

En stig, säger Berry, är det perfekta sättet att resa genom landet på människa hastighet. Om stigen stöter på hinder går den runt dem, den följer markens konturer och genom att färdas längs stigen kan man ta in och njuta av alla de underbara vyerna och ljuden på landsbygden. Det är en upplevelse som "förankrar" dig i landskapet. Och ofta vill man stanna till och beundra utsikten på en stig. Eller klämma sig under ett taggtrådsstängsel för att titta på blåklockorna.

En väg eller motorväg, å andra sidan, är enbart ett sätt att ta sig från A till B på kortast möjliga tid. Den "krymper" landskapet, den uppmuntrar inte till fördröjning, dess enda syfte är brådska och effektivitet. 

Berry beskriver en väg som något som 'tjänar ångestens behov och förstör allt som kommer i vägen, vare sig det är träd, kullar eller till och med ibland gårdar och hem'. De är, med hans ord,det ultimata inom sofistikerad teknik, menden grövsta möjliga utvärderingen av livet i denna värld. 

Jag sa ju att han har starka åsikter!

Så hur kommer uppkoppling och kommunikation in i allt detta? 

Om vi tänker på hur vi kommunicerar med varandra i dag kan man säga att alla våra digitala plattformar är som vägar eller motorvägar. På en motorväg får man absolut inte söla eller slingra sig fram, utan man måste vara snabb - helst lika snabb som alla andra. Och precis som på motorvägar skrivs digitala meddelanden snabbt, skickas snabbt och besvaras oftast också snabbt. 

Äldre former av kommunikation, som brevet, har å andra sidan många likheter med gångstigar. Tekniken bakom dem har inte förändrats på tusentals år, man vandrar ofta från ämne till ämne i ett brev, det tar lång tid att komma fram och svaren kommer först när skribenten är redo, ibland flera veckor senare.

Men precis som med gångstigar är det dessa egenskaper som jag tycker ger breven deras otroliga rikedom. Det faktum att du, precis som på en gångstig, lätt kan gå "off-piste" när du skriver ett brev - även om du börjar med att försöka förmedla en viss idé eller ett visst meddelande till din vän, slutar det nästan alltid med att du tar en konstig (och ofta rolig) omväg eller två, eftersom du skriver i en mycket långsammare, mänsklig hastighet än du skulle göra i en telefon. Din tankegång vandrar precis som din hjärna vandrar. 

Allt detta slöande, avledande och stoppande och startande är det som gör brev till en av de mest tillfredsställande formerna av kommunikation vi har idag. Trots all vår otroliga tekniska trollkonst har vi inte lyckats förbättra upplevelsen. De är så De är ofta lästa många gånger (vem läser ett Facebook-inlägg mer än en gång?) och när man har läst dem slängs de sällan, utan förvaras i kartonger på vindar för att läsas av kommande generationer. 

I vår snabbfotade kultur gör vi klokt i att komma ihåg värdet av att sakta ner och ta de gamla vägarna - på gångstigar genom skogen, och med vår kommunikation. För det är där den oväntade glädjen och den verkliga kontakten finns.